DĂ„tid...Nutid.... Ăvertid!
Det finns sÄ mÄnga saker jag skulle vilja fÄ ur mig men vet inte om det nÄnsin blir sÄ. Jag vill kunna ge mer Àn jag nÄnsin gjort men nÄt sÀger fortfarande stopp... Det som den svaga delen av jag vill skydda det som fortfarande Àr sÄ skört, fördÀrvat och bara sÄ trasigt.
Jag vill inte fÄ den sympatin jag Àr sÀker pÄ att det hade gett, vissa fighter mÄste man stÄ ensam om sÀrskilt dom som hÀnder inombords.
Ibland tror jag att om jag inget sÀger, lÄtsas som det regnar och lÄter skiten rinna av sÄ försvinner det av sig sjÀlv... Det gör det för de mesta, nÀr man slutar lÀgga energi pÄ d, men saker , kÀnslor, hÀndelser som sitter sÄ djupt att medvetandet bara blir pÄmind om ytliga tankar eller en dejavue upplevelse gör det sÄ svÄrt att förklara det inres kamp i vardagen.
Att söka efter inre frid Àr nog den största utmaningen man kan gÄ igenom... Att utmanas mot sig sjÀlv.
Vad Àr nÀsta steg i ordningen dÄ?!
Blir man nÄnsin ett med sig sjÀlv och lÀr sig leva efter normala riktlinjer utan att behöva slÀnga ut det mest sÄrbara i luften?!
Eller nÀsta steg Àr att dela ut allt i smÄ portioner för att vara sÀker pÄ att innehÄllet tÄls att hanteras av omvÀrlden?!
NÀr jag tÀnker tillbaka pÄ hur det hanterats tidigare inser jag att det Àr helt och hÄllet anledningen till att det blivit djupare och djupare inlÄst.
Jag mĂ„r egentligen sĂ„ jĂ€vla bra, jag har egentligen fĂ„tt allt det dĂ€r jag innerligt önskat, jag har inte kĂ€nnt mig sĂ„ trygg sĂ„ lĂ„ngt jag kan minnas.... ĂndĂ„ lyfter jag muren sĂ„ fort jag kĂ€nner mig trĂ€ngd varför?!
Andra sÀger det handlar om tid... Jag sitter ju med alla verktyg ÀndÄ bygger jag inte mitt bo, hur kan det handla om bara tid?!
Jag tror allt fortfarande handlar om att jag inte kÀnner att jag förtjÀnar allt det dÀr bra jag fÄr.... Hur i helvete kunde ni sÀtta mig i det frÄn början?! Det som skulle vara min trygga punkt Àr fortfarande det som gör att jag omedvetet försöker krossa mig sjÀlv.
Skillnaden nu Ă€r att jag har en jobbig dag eller tvĂ„ och inte lĂ„ter det vara lĂ€ngre Ă€n sĂ„... Det mĂ„ste vĂ€l vara ett tecken pĂ„ att det gĂ„r framĂ„t... Jag vill aldrig nĂ„nsin igen bara stanna upp och fastna.... Allt i min omgivning Ă€r mitt val.. Alla möjligheterna Ă€r mina... Allt jag Ălskar finns hĂ€r.... Min Issue att lösa.... Det gĂ„r... Det mĂ„ste gĂ„... Det ska gĂ„!!!
When there comes a bird with golden wings... It just flyes in your heart and sings... <3 <3 <3
Min KĂ€rlek!
KÀnns som jag vunnit sÄ mycket, lite som högsta vinsten men jag vÄgar inte hÀmta ut hela... Vet inte hur jag ska förklara det.. Inte ens för mig sjÀlv i mitt eget huve... Jag vet var jag stÄr, Jag vet egentligen varför, Jag vet egentligen hur ..... Men det slutar alltid i samma senario... Du pushar till grÀnsen innan jag till slut gör det jag borde gjort sjÀlvmant.... Allt gÄr liksom sakta framÄt ... Handlar det om tillit?! Ja delvis, finns sÄ mÄnga plan jag kÀnner tillit till dej redan, men nÀr saker hÀnder börjar direkt tankeverksamheten i mitt huve komplicera saker, utan egentligen anledning kommer tvivel och osÀkerhet fram... SpÄr frÄn sÄ lÄngt tillbaka eller spÄr dÀr just den kÀnslan aldrig funnits dÀr. Vet inte heller hur jag ska förklara mig utan att det lÄter som en ursÀkt. Jag vet att du stÀller kraven för mitt eget bÀsta, för vÄrt eget bÀsta och för ditt eget bÀsta men jag vet inte alltid hur jag ska nÄ punkten att komma till mÄlet. Jag Àr kÀnslomÀssigt handikappad, jag vet om det, jag har alltid tagit den enklaste vÀgen ut för att slippa hantera bristen jag aldrig lÀrde mig att jag förtjÀna frÄn början....
Komplucerat?! Ja för mÄnga Àr det nog det... Men du verkar ÀndÄ pÄ nÄt weird sÀtt förstÄ det annars hade du knappast stÄtt kvar sÄ lÀnge.
Hur lÀr man sig grunden som vuxen nÀr man inte hade förmÄnen frÄn början?!?!
Hur mycket har jag egentligen gÄtt miste om?!?!
Hur ska jag kunna lÀra det vidare utan vetskapen sjÀlv?!?!
Idag har jag inga svar pÄ nÄgon av dom frÄgorna... Jag trodde att jag hade alla redskapen jag behövde , jag förvÀntade mig att jag visste hur, var och varför tills jag trÀffade dej....
Eller var det nu jag var redo att lÀra mig, att vÄga kÀnna eller att utmana mig sjÀlv pÄ det som Àr det svÄraste att lÀra?!
Helt plötsligt kÀnns det som att plugga nattetid, jobba dag, ta hand om smÄ barn, ordna körkort samtidigt som jag skulle hantera en man som dagligen gjorde allt för att krossa mig..... KÀnns som det enklaste jag gÄtt igenom!!
Ovanan att kÀnna sig underlÀgsen gör pressen jag sÀtter pÄ mig sjÀlv större Àn vad den behöver vara... Jag vet att rÀtt tid Àr nu, rÀtt man Àr du och jag sitter i den sitsen för att jag tillÄter mig sjÀlv att ta tag i allt för att du Àr vÀrd sÄ mycket mer Àn jag ger.
NÄnstanns Àr vi nÄgot mycket större Àn sÄhÀr, och den hÀr resan Àr inte meningen att det ska finnas ett slut pÄ...
Du Àr den jag behöver för att kÀnna sÄna enorma lyckorus Àven om mörkret faller ibland...
Och det bÀsta av allt, du Àr min att Àlska, min kÀrlek och en del av mitt liv <3 <3 <3
