This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋

Känns som jag vunnit så mycket, lite som högsta vinsten men jag vågar inte hämta ut hela... Vet inte hur jag ska förklara det.. Inte ens för mig själv i mitt eget huve... Jag vet var jag står, Jag vet egentligen varför, Jag vet egentligen hur ..... Men det slutar alltid i samma senario... Du pushar till gränsen innan jag till slut gör det jag borde gjort självmant.... Allt går liksom sakta framåt ... Handlar det om tillit?! Ja delvis, finns så många plan jag känner tillit till dej redan, men när saker händer börjar direkt tankeverksamheten i mitt huve komplicera saker, utan egentligen anledning kommer tvivel och osäkerhet fram... Spår från så långt tillbaka eller spår där just den känslan aldrig funnits där. Vet inte heller hur jag ska förklara mig utan att det låter som en ursäkt. Jag vet att du ställer kraven för mitt eget bästa, för vårt eget bästa och för ditt eget bästa men jag vet inte alltid hur jag ska nå punkten att komma till målet. Jag är känslomässigt handikappad, jag vet om det, jag har alltid tagit den enklaste vägen ut för att slippa hantera bristen jag aldrig lärde mig att jag förtjäna från början....
Komplucerat?! Ja för många är det nog det... Men du verkar ändå på nåt weird sätt förstå det annars hade du knappast stått kvar så länge.
Hur lär man sig grunden som vuxen när man inte hade förmånen från början?!?!
Hur mycket har jag egentligen gått miste om?!?!
Hur ska jag kunna lära det vidare utan vetskapen själv?!?!
Idag har jag inga svar på någon av dom frågorna... Jag trodde att jag hade alla redskapen jag behövde , jag förväntade mig att jag visste hur, var och varför tills jag träffade dej....
Eller var det nu jag var redo att lära mig, att våga känna eller att utmana mig själv på det som är det svåraste att lära?!
Helt plötsligt känns det som att plugga nattetid, jobba dag, ta hand om små barn, ordna körkort samtidigt som jag skulle hantera en man som dagligen gjorde allt för att krossa mig..... Känns som det enklaste jag gått igenom!!
Ovanan att känna sig underlägsen gör pressen jag sätter på mig själv större än vad den behöver vara... Jag vet att rätt tid är nu, rätt man är du och jag sitter i den sitsen för att jag tillåter mig själv att ta tag i allt för att du är värd så mycket mer än jag ger.
Nånstanns är vi något mycket större än såhär, och den här resan är inte meningen att det ska finnas ett slut på...
Du är den jag behöver för att känna såna enorma lyckorus även om mörkret faller ibland...
Och det bästa av allt, du är min att älska, min kärlek och en del av mitt liv <3 <3 <3