This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋

Det känns som om jag hela tiden väntar på något extra ordinärt. Tålamod för att meningsfulla ögonblick ska gnistra till.

Det känns som jag satte omvärlden på paus för att uppnå personliga mål. Lite som att gå i dvala för att vakna upp en solig vårdag. Det har varit en lång period med privata måsten som kännts viktigare att avklara än att släppa in någon ny. För jag menar vem släpper in någon ny mitt i kaoset??

Jag har lärt mig så jäkla mycket om mig själv. Testats till bristningsgränserna och blivit tvungen att rannsaka både mig själv och mina närmsta. Stängt dörrar. Öppnat Nya. Fumlat ensam och rädd genom mörker. Gråtit en skvätt otaliga gånger.

Överbevisat för mig själv hur långt jag är beredd på att gå när jag måste. Om jag så ska asfaltera en egen väg för att lyckas nå mina mål.

Men jag kommer alltid i Mål!!

Jag ger Aldrig Upp!!

För sån är Jag!!





Men med kunskap kommer ansvar. Ansvar för att förstå att det är ok att alla inte är på samma blad i boken som jag. Ansvar att förstå att alla inte kan få stanna kvar. Ansvar att lite då och då se över omgivningen och rensa bort allt som ger en massa negativ energi. Även när de gör ont.



Under så himla lång tid har jag spelat efter andras Regler... Nu spelar jag efter Mina.



Ibland tror jag inte de finns någon som håller måttet för att bli min "Perfect match". Jag har höga krav på andra i min omgivning för att jag har höga krav på mig själv. Jag vet hur de känns att vara synkad med någon. Jag vet hur de ska kännas att älska någon fullt ut, och kan inte nöja mig med mindre.

Jag tror bara man träffar några få människor genom livet man är så Connected med. Och när man känner sig så bränd så många gånger så känns de sorgset att de lär dröja innan man hittar någon så nära igen. Man kan antingen känna sig så himla oövervinnerlig eller så himla ensam. Men thats life!!



I vanliga fall hade jag sagt att de enda man kan göra är att försöka bli ett bättre jag än man va igår. Men jag har kommit så jäkla långt med mig själv att de känns som att de finns bitar framför mig nu som bara kan jobbas på när man är två. Känslan av en famn som skyddar mot höstens stormar. Håller lågan vid liv. Föder drömmar och planer för livet framåt. Men framförallt håller värmen under täcket när alla vintermornar kommer. Thats my plan!!

Patience is Power!!

Jag vet inte hur många gånger jag påbörjat blogginlägg men inte skrivit klart. Eller skrivit klart men inte publicerat inläggen. Varför??

Jag som har skrivit av mig känslor och tankar så länge jag kan minnas. Innan det var online så blev de för hand i kollegieblock efter kollegieblock. Som än idag tar upp 2 bananlådor i säkert förvar.

Det är inte så att jag inte har kännt och tänkt en massa för där finns inget tankestopp i Min Värld. Enda "Stoppet" är väl att jag varit mycket mer Privat. Behövt Min Egen Space.



Ibland har jag kännt mig Starkare än nånsin. Ibland har jag kännt mig så Sjukt Sårbart Svag. Det finns Stunder som Tårarna bara forsa ner för kinden. Precis just Då hade jag behövt en Famn en Kram. Känslor av att vara Maktlös, Övergiven och Sviken samtidigt som jag varit Tvungen att visa en Kyligt Iskall Fasad. Lärt mig den Hårda vägen att oavsett hur många rätt man än gör, så kan Allt man Aldrig nånsin trodde skulle hända... bara gå rätt åt Helvete ändå.

Smärtsamma stunder så långt in i Själen att jag kunnat höra mitt hjärta krossas och känna hur fjärilarna dö inombords. Stunder av tomhet,stunder av hat.



Ibland funderar Jag över vad jag gjorde Rätt/Fel. Rannsakar mitt Jag. Det finns dagar jag analyserar tankarna mer än andra. Det finns minnen som då och då påtvingat påminner om tider som fanns. Det kommer stunder då jag bara vet att jag prioriterar andras lycka långt framför min egen.

Stunder jag vet att jag först i framtiden kommer se resultat av.

Lojlitet oavsett mot de människor i världen som betyder mest.

Vilkorslös Kärlek starkare än vad jag nånsin kunde tro. Tålmod att aldrig sluta tro på en bättre dag imorgon, förståelse till förbannelse för allt som inte går att förstå. Lita på att sanningar och fakta själva en dag kommer tala sitt tydliga språk till dig som aldrig fanns där.





De säger att ont bara kan göra ont tills man lär sig leva med smärtan och man blir starkare när varje storm når sitt slut. Ibland undrar jag om jag nånsin ska sluta straffa mig själv så hårt. Jag vet utan tvekan att allt som händer inte är mitt fel, utan möjlighet att påverka Allt som sker.



Jag vet knappt ens var jag ska börja.  Handlingar, Människor och Förutsättningar ändrar konstant skepnad till rytmen av ingenting men samtidigt till rytmen av allt ändå.



"It is What it is... Fuck What it was"

Sista Dagen!! 😘💖

Tänk om imorgon är Min sista dag på jorden???

 Kommer man då till porten och går igenom livets happenings för att sen bli dömd till Himmel eller Helvete??

Hade jag tänkt på hur mycket av livets chanser jag tagit till vara på??

 Eller hade jag suttit där och ångrat alla chanser jag aldrig tagit??

Ångrat Alla Fel jag aldrig hann göra rätt??



Lika svårt som det är att nånsin få bevis för vad som faktiskt händer just precis den stunden kroppen dör. Lika många teorier präntas in i hjärnan på varje människa redan från födslen, och genom hela livet. Den ena teorin mer idiotisk än den andra. Lika overkliga och ologiska dagens sci-fi filmer vi ser på bio.



 Tänk om det inte finns en Himmel eller en Skärseld?? 

Tänk om det som styr människan allra mest är den som dömmer?

 Den som plågar en oren själ?

Den som bara kan försvinna under fullkomlig frid?



 Det Egna Jaget. Medvetandet i Själen.



Våra innersta känslor vi bär... vår egen kompletta självbild Vi har precis när vi dör.



Vi tar alldeles för mycket för givet genom Livet.  Vi vet att man borde göra om och göra rätt när man gjort fel. Vi vet också att det är mänskligt att fela. Vi har nästan aldrig särskilt bråttom med att rätta till våra misstag, för vi har ju gott om Tid eller??

Upptagna med "Just nu" i jakten på att uppnå något bättre. Något mer. Ofta för att omvärlden ska värdera och inspireras till att klättra vidare uppåt. Fokus på en illusion av vad som gör varje människa lite Lyckligare.



Om livet vore en enda lång berg-o-dal-bana med alla dess bergstoppar och djup. Ständiga luriga loopar som pendlar mellan gott och ont.

Skulle du fortfarande sitta kvar och hålla i dej eller kanske slopa vissa bitar av rädsla att misslyckas, eller inte vara tillräckligt stark eller bra nog för att klara dej över nästa höga krön??



Tänk om själens skärseld innebär att du helt plötsligt vaknar upp efter döden och inser att du inte längre har några chanser kvar som du tagit för givet.

Det finns inte mycket som plågar en människa så grymt hårt som personligt misslyckande. Allt som oftast får man fler chanser på sig att klara varje hinder. Men tänk den totala paniken som skulle sprida sig inombords när insikten om att alla chanser tog slut.

Rädslans maximala klimax skulle inträda och ta över alla känslor som fanns kvar.







Tänk om man inser att man klättrar på en stege där man lever flera liv.

Att man i genom varje liv försöker klättra ett steg längre upp. För att sakta fullborda en människas fullkomliga syfte att bli den bästa versionen av sig själv. Alltid i olika stadier med ny skepnad varje gång. Det kanske låter som en lite mindre skräckinjagad variant av döden. Men också ett helt nytt kapitel som hade krävt ytterliggare en A4 sida med tankar. En annan tid, en annan dag.





Är det inte dags att Vi människor vaknar snart??

 Och slutar titta ner dömmande på andra människor som inte tror på att enda vägen genom livet är att följa strömmens uppenbara kurs??

 Slutar tvinga kommande generationer att det är fel att tänka själv. Hade de inte varit för de modiga "utbrytarna" lite överallt har funnits. Kämpat och lidit genom hela historian både inom stort som smått, många genom hela sina liv. Då hade mänskligheten stannat upp och slutats att utvecklas för väldigt längesen. Istället väljer vi att gå mot en medveten,  En förutsägbar förintelse av vår egen art.

Rädslor kommer alltid att vara vår värsta fiende. Vår största begränsning.



 Frågan är hur högt vi värderar risker mot vinst. Hur stort eller litet fängelse skulle vi välja att leva i??

Låser du in själen eller begränsar du livet??

Helt plötsligt får orden en mycket starkare mening. Dagens quotes en djupare betydelse. Jag en modigare känsla inombords. Ta vara på varje chans. Acceptera att alla möjligheter innebär en risk. Inse att den ende du kan förändra är dej själv. Hela universum är en del av ett ständigt rytmiskt rörelsemönster som aldrig nånsin står stilla, hela vägen utifrån världens yttersta gränser in till den allra minsta cell i kroppen. Som en stor sluten cirkel. Utan början. Utan Slut. Det gäller bara att hitta rytmen som känns beskväm att hålla takten till och följa det flowet avslappnat vart det än bär...

Sårbart Naket...

Känslan av att vela om man ska vara öppen, ärlig eller lägga locket på. Blotta inre tankar eller bara dansa på ytan av alla ord...



Dem säger att Enda sättet att Glömma gamla Minnen är att skapa Nya. Att ersätta det man saknar med nya karaktärer blir på ett vis att man måste återuppleva känslor lite surrealistiskt med nya intryck från alla våra sinnen. Men de innebär också att man måste konfronteras med de förflutna och bearbeta allt man skjutit åt sidan för att slippa känna att varje mynt har 2 sidor.



Jag har drömmar som envisas med att dyka upp. Ju mer jag försöker tränga bort dem ju oftare minns jag dem. Känslan som uppstår är vacker, varm och solig. Medans verklighetens vardag är en mer sorgsen variant. En saga för bra för att vara sann. På många sätt har den gjort mig till den människan jag är idag. Samtidigt som jag måste försöka komma ihåg att glömma, ändå påminns jag ofta av tankar som ständigt kommer tillbaks.





 Medveten om att murarna jag tampas med bygger på stunder där jag gång på gång övertalats att känna känslan av att vara otillräcklig eller inte bra nog. Till slut tror man att det är så det är. Av rädsla blir man sin egen värsta fiende. Man stänger av och stänger ute människor som kommer för nära, för att inte behöva riskera att hamna i samma sits. Tiden går och nånstans tror man att såren ska läka, men i själva verket läker såren först när man väl vågat ta steget  på nytt, vågat chansa att hamna i sitsen där svaren är raka motsatsen. Kanske under andra omständigheter med någon ny.



En del av mig längtar till nästa kapitel i mitt liv. En annan del av mig har inte bråttom någonstans alls. En del av mig vägrar viskar någon annan mans namn sålänge hjärtat fortfarande tyst viskar ditt. Tyst så tyst att inte ens Du kan höra det. Ibland fattar jag inte varför men Vi förblir nog alltid en Gåta. Ibland är de enklare att bara ignorera, och hoppas att det går över tills dagen gryr.

Jag har insett att man kan klippa alla banden, men det finns alltid strängar som flätas samman för alltid, det bara är så.



Skillnaden från tiden före allt det här tills nu är ofantligt stor. Jag tror aldrig att jag kännt mig själv bättre än jag gör idag. Vet mina brister, lika mycket som jag vet mitt eget värde. Har tydliga Mål i Livet istället för att dag för dag tänka ut överlevnads strategier. Klarat tillräckligt många "hinder" för att vara en trygg förebild. Kräsen nog för att välja bort medelmåttig kärlek i vardagen, Tålamod nog för att invänta en extra ordinär Man som vänder upp och ner på allt när han gör entre i Livet. Inklusive Allt.



" What You give is What You get "



På senare tid har det förekommit stunder som var omöjliga att stå emot.

En liten Gnista kan plötsligt tända till inombords. Manlig Pondus är de Mest attraherande som finns. Du vet en sån där Utstrålning som lyser så skarpt på långt håll att man inte kan göra annat än att dras dit som en magnet. När det inte längre bara handlar om Vackra ögon, Starka armar eller fina ord.



Allt man innerligt Hoppas på är att personligheten matchar alla Intryck och vibrationer av Energi som flödar i hans närhet. Tankarna börjar lekar i sinnet utan någon hämning Alls. Först Oskyldigt lockande sensuellt,  för att sedan sakta gå över till en mer och mer erotisk karaktär. Små små stunder som sekvenser av olika scenarier där Alla slutar sända precis innan det Eskalerar och Hettar till så det Bränns intensivt. Små små korta filmer,som Alla väcker lusten av samma Inre Begär. En liten enkel Gnista som nu Lyser som en låga så klar. Fantasin har inga gränser när till och med Jag blir rosig om kinderna och snubblar helt utan ord...

Jag har blivit upplyst om att man kan verkligen göra alla rätt i boken. Slita hårdare än många andra människor. Kärlek utan gränser, Förståelse och Oändligt med Tålamod. Bygga hela sin Värld kring att vara en Bra förebild. Finnas där 24 timmar om dygnet för att ständigt vara beredd på att plocka upp skärvorna och bit för bit limma fast dem igen. Vara den ende människan som aldrig nånsin utsatt dem närmsta för något svek.

Enda stabila Trygghet men som allt annat så har Allt har ett  pris.



Ibland är man någons enda ventil.

Även om man vet med sig att man inte är anledningen till ganska hårda konversationer så kan ord och handling såra så fruktansvärt djupt ibland ändå.

Alla tömmer sina känslobägare på olika sätt. En del tömmer dem inte alls innan de rinner över och den som står närmst får ta emot allt som kommer ut.



Alla är vi bara mänskliga. Alla har vi känslor som måste ventileras. Alla måste förr eller senare lära sig att man kan inte bära allt inom sig. Lita på någon som kan klarar hantera att höra all information som delas. Oavsett dess karaktär. Det plus en ömsesidig tillit att rätt vägledning utdelas tillbaka. Tillit att tryggt kunna känna att någon vuxen tar undomars hårda, råa samhälls klimat på allvar.

Hela tiden flexibelt hitta lösningar och alternativ till situationer som kan uppstå.



Bästa vapnet mot allt är Kunskap.

Kunskap byggt på lika mycket fakta som livserfarenhet är det bästa kombinationen. Få lov att göra misstag och lära sig att göra om och göra rätt. Att kunna förutspå handlingar och dess konsekvens innan katastrofen är för nära för att undvika.

Hur stark man än är, hur härdad i motvind man än blivit så kan man aldrig förbereda sig på hur mycket mental energi som sugs ut på bråkdelen av en sekund när det väl brakar loss.

Vad gör man då när allt eskalerar till sin spets???



Det blir lite som en kombination av en rad olika åtgärder som på automatik utförs. Man gör det man måste när man väl står där. Lite som när man lärde sig första hjälpen i nionde klass. Man kanske inte tog de på fullaste allvar där och då... men nog satt det i minnet många år senare när man behövde använda det.



. Hur orättvist det än känns att ta emot skiten som någon annan skapat pga sitt svek, så kan ett barn bara utagera där de känner sig tryggt.

Samtidigt så finns det ingen chans i världen att jag kommer sluta försöka limma ihop varje skärva du krossat. Ibland önskar jag du kunde sett hur djupa sår du skapat hos pojkarna. Dom förtjänar så mycket bättre än så.

Jag kommer Alltid finnas där precis så länge som det behövs, oavsett vad som krävs!! För sån är Jag!!



" Amor Vincent Omnia "

Skriv inläggstext 

Ett Perfekt Liv...

Varför är den ytliga fasaden för många så viktig, när verkligheten handlar om att lära sig bli vacker innifrån och hela vägen ut???

Jag har funderat en del på var min personliga resa av det jaget jag är idag, på riktigt tog fart. Jag kan se ett ganska tydligt mönster av stunder där marken under mina fötter gång på gång drogs undan, djupare och djupare innan det vände och jag kunde börja klättra upp igen. Inse att ett mynt har två sidor, och att det finns inget gott utan något ont i.

Som en berg-o-dal-bana med både Ups n Downs. Det i början av 2009 när jag gjorde slag i saken på allvar och bröt mig loss från ett lång destruktivt förhållande. När man är ung är det lätt att göra många outänkta val, vissa förhållanden är menade att misslyckas. Ibland är man två människor som plockar fram varandras värsta sidor, och som allt annat eskalerar innan det tar slut. Livets Största utmaningar började där och då.

Jag visste resan skulle bli tuff, fullt medveten om att jag var härdad. Men det blev min chans att göra om och göra rätt. Jag hade under lång tid sakta låtit energin rinna ut, hunnit gå in i väggen och inse att det finns bara en väg ut. Barnen är min första prio och dem förtjänade en bättre framtid. Och som i alla andra fall där barn är inblandade finns det alltid en 3årig period, där man ska igenom alla processer med familjerätt och det ska kastas skit.
Tiden gick och man acceptera att alla strider kommer att ta slut. Alla konsekvensled ebbar alltid ut till slut.
Det gäller bara att ha hoppet kvar och orken att stå ut tills stormen lagt sig och solen skiner igen.

Jag var nog tvungen att hamna så långt ner i avgrunden för bygga så stadiga trappsteg, för att stå så stabilt som jag gör idag. På olika sätt hitta verktygen som behövs för att leva i verkligheten vi har framför oss nu. Det finns så många människor omkring mig som bidragit till allt vi hunnit igenom på gott och ont, minnen som jag fyllt livet med och alla känslor från kärlek till hat.

Idag finns där ett jag som har en plan. En målinriktad människa med en vilja som inte är från denna världen. Stolt för allt Vi skapat. Stolt över att vara Jag.

Det som bara saknas är någon att dela livet med. Men jag har tålamod att vänta tills jag träffar han som bara är rätt.
Han som känns stark nog att kunna mäta sig, med min inre styrka på ett tryggt stabilt sätt. Överflöd av kärlek och magi, sådär så det flyger gnistor, någon som innerligt får mig att Le.
Den perfekta stora skeden, en arm att sova på, en famn att försvinna i.
Det är precis just så jag skulle beskriva ett Perfekt Liv...

En tanke eller Två...

Hur vet man att man är redo för att ta nästa kliv upp i trappen närmre mot mål och drömmar???

Är det så att man bara känner inombords när det är dags??

Eller är de så att man en dag bara vaknar och känner sig stark och modig nog att börja prova alla tänkbara lösningar för att till slut bara inse att något blev rätt och man skuttar märkbart framåt??
 
Att jämt jobba i motvind tar knäcken på vem som helst in emellan. Stundvis för att påminna om den tunna linjen mellan botten och toppen. Den biten som alltid är svårast att balansera på utan att det påverkar ens känslor och rubbar lite trygghet.

Och framför allt, Varför är man så onödigt hård mot sig själv när man äntligen är på väg mot något nytt. Att man på nåt sätt omedvetet och helt bortom omgivningens vetskap börjar påminnas om allt man lämnat, och stegvis testar sig själv för att försäkra sig om att man verkligen vill eller verkligen känner att alla olika kemi plan stämmer överrens med önskan om sin framtidsbild???
Det är så jäkla onödigt att ens sätta sig i sitsen att börja jämföra, väga för och nackdelar för att alltid sluta med att man nog ändå saknar någon som inte längre är en potenciell framtidsbild.

Av egen erfarenhet så kan jag säga att jag är väl medveten om vem jag är,var jag vill och hur mycket jag faktiskt är värd.
Min självkänsla och självförtroende är på en lagom harmonisk nivå utan några direkta gropar.
Ändå tillåter man sig inte att få känna känslan av kärlek och att tillhöra någon som känner likadant.

Det känns galet att bara längta fram tills dit utan att göra något åt saken, samtidigt som människor runt en redan hunnit hela vägen och flera gånger bytt ut sin partner mot nån ny.
Där och då ställer jag mig frågan om många människor slänger sig in och ut lättvindigt i relationer?? Eller om det är jag som inte tar fler chanser, om jag gör rätt eller fel??

Jag tror nånstans på att man försöker reparera eller laga när något blir trasigt istället för att bara byta ut personer mot en ny. Det är sällsynt i dagens samhälle. Så sällsynt att jag undrar om det blivit till en myt.


1000 frågor utan svar... några 100 tankar från bara ett Jag...