This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋

Du som skrev en kommentar till war of world craft... Den kunde jag godkännt om du inte var så FEG att du inte kan skriva ditt namn... Men är det inte lite så... Den som snackar mest bull om saker man egentligen inte vet ett skit om samt lägga till sina egna uppfattningar av en verklighet dom aldrig sett med ett förtal på det... Ja jag säger då det... Men visst jag kan beskriva det livet eller så kan du/ni fråga barnen om allt dom minns.
För det är väl ändå barnen som är viktigast eller rättare sagt deras rätt att växa upp utan att se pappa göra mamma illa!
Behövs en ingående förklaring på den ?!?

Att prata om saker man inte har grund nog att lägga värde på är som att sätta sig på en cykel och tro att du kan ta dej fram utan hjul... Totalt Misslyckat!!!

Så vem vill fortsätta den här disskutionen??

Over N Out!

Jag hade egentligen skrivit på något djupt, ingående och analyserande... Men det gör bara Ont... Tar ett djupt andetag... Håller andan... Tittar ut och inser att Kyla och vinter är tillbaks!
Men jag tar det... Precis som allt annat!

Vilken Känsla är mest fullkomliga för det männskliga sinnet?!?
När du känner dej oövervinnlig oavsett vilket hinder du möter... När det känns som att du vunnit på lotto fast du inte har en krona på kontot... När minsta lilla handling eller ord bara rör hjärtat med en smekning...
Inre frid eller Absolut Lycka?!?!

Att det ska krävas 7 riktigt svåra år innan en sån känsla ska uppstå... Och att den sen bara ska hålla i sig i knappt ett halvår innan saker på nytt börjar ruckas, flyttas eller mer och mer ändras för att till slut bli början på 7 nya svåra år... Är det värt det?!!

Det var nästan enklare på något sätt att ta den fysiska misshandeln ett par gånger i veckan från ex sambon, för den smärtan försvann när blåmärken sakta försvann.
Det som gör ont nu är så utdragen när orden förändras från dag till dag... Inte en vecka, en månad eller två utan som en sjuk berg-och-dal-bana där två känslor möts gång på gång under så lång tid,Hopp vs Förtvivlan
Jag tror aldrig jag varit så tillmötesgående att jag tillåtit saker att ske så länge nånsin.
Jag tror heller aldrig jag varit så mycket genuint bunden till någon.
Ska lärdomen då vara att aldrig släppa garden igen?!
Gör jag inte det så är jag bara tillbaka på ruta ett.
Går jag vidare i samma mönster så tillåter jag mig själv hålla fast vid något som bara är ALLT det där innanför fyra väggar utan någon verklig utgång.... Går jag vidare utan så får jag leva med att någon valde att förlora mig...
Hur jag än gör här så känns det fel.
Hur jag än vänder svagheter till styrkor så blir det inte bra nog, hur jag än försöker glömma så är det omöjligt när jag ber om tystnad och det ändå kommer saker jag inte vill läsa eller veta.
Jag vill ju inte veta för det gör ont!
Jag vill inte höra nåt som ändå inte menas hjärtligt!
Jag vill inte behöva känna nåt som bara ska kännas för stunden men glömmas imorgon!
Jag vill inte behöva bära på hemliga möten eller samtal bara för att jag är stark!
Jag vill inte behöva känna så mycket misstro på någon jag egentligen vill plocka mer månen till!

Jag vill inte bli sårad mer för att tillfredställa tillfälliga behov!

Men min vilja spelade aldrig någon roll, sålänge jag släppt garden... Klättrat ner från Pidestalen som skyddade mitt hjärta från risker.

Jag har bara insett att allt som kändes aldrig spelade någon roll för det var aldrig mitt hjärta det handlade om.

Det var ett roll spel på lika villkor där varje karaktär hade sina styrkor och svagheter. Alla hade olika vapen.
Mitt största vapen var utseende och makten att styra saker med bara en blick,en hint eller en tanke... Din svaghet är omöjligheten att stå emot just det.
Ditt största vapen var känslomässigt överläge som medvetet gång på gång användes trots att mina liv på skärmen började ta slut... Min största svaghet att inte kunna stå emot dina försök att få det du va ute efter.
När varje level på nivån närma sitt slut och det var dags att klättra upp ett steg så kom den "ultimata" fighten mot "bossen" och hårda ord till följd av tystnad uppstod tills ingen kunde hålla sig borta... Därefter sker allt på en ny nivå lite mer avancerat än sist men grunden är den samma.
Jag hade hunnit jobba upp
Extra liv inför en ny runda och du kunskap om dej själv.
Låtit saker infekteras av utomstående som haft en mycket "klarare" bild av landet ingenstanns dom egentligen aldrig FÖRSTÅTT.
Någon stanna måste spelet komma
Till ett slut eller så hinner mina liv på skärmen ta slut innan för orken att fortsätta detta spelande fram och tillbaks är oerhört utmattande när man vet hur det kunde sett ut egentligen.
Men det är samtidigt just de som gör det så svårt att släppa eller att kunna känna Game Over!

Men där kommer en dag när bara jag fått nog och blir totalt obrydd. Alla har en gräns... Det är bara mellan läget tills någon gjort ont så länge att något inom en brister, som är så sjukt jobbig.

När går min Gräns?!?!


Over N Out!

When you hear the beating sounds from an empty Heart, A Soul and a mind screaming for you... Weightless mind waves texting your name allover a bright dark blue sky... Feeding your Soul with all the toules you find in the Box...nothing is ever good enough to stop making new tears... Our eyes will always be like a mirror none else can read... Couse in all this impossibillitys there aint none who can make it different but us... Aint none who can replace a spot that was meant for you... And im not the One that can change Destiny... I m the one who believe in Magic and a Fairytale story without no end....Just everlasting adventures deep in my mind... Never to
Real just hours of pleasure from night to night.... So close so tight but only until dawn breaks thrue....I just have to realize i will never get over You!!!