This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋

Att leva under samma tak som dej i sju år var en ständig plåga, Att inse att den man älska på kvällen blev ett monster utan någon som helst moral eller etik eller ett stopp i kroppen... Dagen jag insåg hur svag och feg du egentligen var, blev en start på ett nytt helvete... Men friheten och pauserna emellan dina attacker blev längre, möjligheten till skydd från dina negativa energi blev större.... Skäms jag?!?! Nej inte nu längre... Nu vet jag att den ständiga psykiska och fysiska misshandeln faktiskt var ett faktum... Och att skydda den som gjorde det är det samma som att vara medbrottsling mot sig själv....
Lärdomen att aldrig dömma efter utsidan blev jävligt hård och smärtsam!
Svartsjuka och kontroll behov är en farlig sjukdom... När giftet väl har börjat vandra så finns det ingen återvändo eller lyckosamt slut...
Sen att det först hände i det tysta gör det inte mindre pinsamt att jag faktiskt lät det pågå och till slut eskalera bland vänner och familj.... Men dom som minns mest och skadats hårdast av allt är barnen... Den smärtan kan ingen ta ifrån dom... Fast du aldrig gav dej på dom innebär det inte att dom psykisla menen blev mindre, snarare tvärtom nu när dom blivit större och inser att minnena dom bär på är värre än monstret under sängen.... Nu blir dom ju för första gången påminda om hur en man ska bete sig, hur man ska visa varandra respekt och framförallt att den ena parten inte ska ta stryk av den andra... Det gör fortfarande ont i mamma-hjärtat av tanken men det finns bara en väg och det är upp....
Att våga prata om alla vidriga saker du gjort, det var som en början på slutet av ditt herravälde den dagen du lyfter handen första gången... Numera helt officiellt så är du bara en skamfläck i samhället som skitit i den blå byrån en gång för mycket.... Det är över nu, Karma kommer att ge dej ditt straff när tiden är inne... Det är jag helt säker på!

Jag tänker inte hålla käften längre!!!

Inombords känns det bara tomt just nu, som om tiden stod stilla i ett vakum starkt nog att sugas fast av, nånstanns gömmer sig en smärta som är för stark att ta in, en insikt som ger tusen nya frågor i huvet jag inte vet om jag är beredd på att hantera... Vissa svar är självklara andra mer som en dimma där rädslan möter vikten av självmåendet som sen i sin tur ska spegla det inre utan att påverka omgivningen...
Saker kan förändras från sådär superbra, supertryggt till osäkerhet på delen av en microsekund och förändra hela tänket hela situationen till det sämre hur mycket man än motarbetar det så kvarstår faktumet... Jag har känslor som på något sätt blivit sårade av svar jag egentligen visste men inte ville höra...
Det får mig att känna mig så dum , så öppen , så sårbar....
Var det värt det?!
Är det värt att sätta mig i sitsen i hopp om att något är större än såhär?!
Starkare än mindre betydande människor?!
Eller är det där mindre betydande för mig så stort för någon annan att jag blir tvungen att hantera läget om jag vill vara en del av det jag älskar om får mig att må så bra på andra plan?!
Eller bottnar allt i en typ av osäkerthet som kunde förhindrats innan det faller samman?!
I mitt huve sätts en spärr in, där jag av ren rädsla låser mig till ett visst beteende, där jag försöker vara storsint med baktanken att andra människor har det värre... Är det då egoistiskt av mig att känna att jag inte ens vill behöva må såhär in emellan?!
Att jag inte ens vill behöva ha den typen av tvivel i mitt huve?!
Jag har nog nånstanns satt gränsen själv för hur jag vill att andra ska se min lojalitet mot dom som står mig nära.
Respekten jag visar för att inga osäkra tankar ska födas hos nån annan... Det utgör en liten besvikelse för att jag inte känner att jag alltid får samma typ "säkerhet" tillbaka....
Ibland undrar jag om människor som vet hur min lojalitet fungerar bara blir sådär säkra på var dom har mig som person att dom inte ens tänker på konskvensen när mitt inre tar stryk av vetskapen...
Denna bloggen handlar inte om en person, den innefattar flera olika människor i min omgivning som på olika sätt påverkar mig, väntar liksom bara på min reaktion eller min räddning som tar dom ur händelseförlopp dom är fullt medvetna om hur utfallet blir....
Jag älskar er alla av hela mitt hjärta men ibland blir tankarna för stora att bära på själv...

Alla dessa tester och prövningar som i det stora hela egentligen är ingenting jämfört med vad som väntar andra i mitt liv....
Ledsen är jag men vet inte hur jag ska få ut allt... Gråter gör jag för att jag inte kan förändra livets gång.... Känns som jag snart förlorar någon som faktiskt varit det enda trygga jag nånsin haft... Hemsk sjukdom ingen kan bota.. Rädslan av att det hela kommer falla samman när dagen är kommen då du inte mer finns... Du var min vardag som barn, min enda flykt från helvetet, min räddning när livet varit oerhört svårt ... När jag blev bortputtad från mina egna och du insåg det, gjordes en vändning som visa att du fanns där, ni fanns där... Det är ni som är anledningen att jag nånstanns hoppats på att livet hade mer och ge... Sa åt mig att satsa när andra jag älska inte bara gav kalla handen utan nedvärdera mig till den nivå av värdelöshet som fick mig att ge upp gång efter gång... Nu ligger du där och maktlösheten är total... Magkänslan är min största tillit och utgången den värsta....
Livet gör ont, Saker gör ont, KÄNSLOR gör ont!

Ensam med detta i huvet just nu... Just idag är inget bra... Men vad blir konsekvensen om jag delar det med mig idag?!
Helst av allt vill jag bara krypa ner i min Älskades famn, känna hur han tryggt håller om mig som en påminnelse att jag inte är ensam i detta, han är min nya mur, en mur från allt som gör ont ett skydd mot omvärlden, Bara få känna den kärlek som bara han kan ge.... Min fina... Mitt hjärta... Min Kärlek <3 <3 <3