This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋

Alla har ett Val!!

 

Det finns dagar då jag verkligen avskyr att jag är emetionellt lagd. Det är sannerligen både en Gåva och en Förbannelse att känna allt så djupt. Jag är medveten om vad som känslomässigt kommer påverka mig, men någonstans har jag en bit kvar att lära mig att inte ta saker personligt. Nu menar jag inte vanliga I-landsproblem eller andra ytliga små saker. Utan min svaga punkt ligger i hur jag tillåter mig själv att ge så mycket mer än jag nånsin förväntar mig tillbaka av människor som djupt nuddat vid mitt hjärta. Likaså förväntat att jag inte behöver en axel att luta mig tillbaka emot ibland, som det är att jag inte själv ber om den heller. Jag tror att jag emellanåt är så van att hantera alla kriser,downs och problem på egen hand att jag inte minns hur det är att vara två om det.

 

Jag är så tacksam att jag har funnit flera olika sätt att återhämta min ork och energi när jag blir som mest låg. Hemma chill. Musiken. Men det tar ju betydligt längre tid att ladda om batterierna så än vad det gjort med lite kramar och uppmuntrande ord. Jag har lärt mig så mycket om mig själv genom att lyssna på min inre röst. Alla redskap jag behöver finns ju trots allt redan där.

 

Att värdera sig själv som den omgivning av människor man vill ha nära.

 

Att Älska sig själv såsom man vill bli älskad.

 

Att ta tiden på sig att läka från sorger.

 

Att konsekvent bestämma sig för vad och vem som är viktigast.

 

 

Ibland kan jag bli så trött på att bara ignorera människor som inte fattar ömsesidig respekt. Jag menar va jag inte behövd igår så behöver man inte låtsas att man behöver mig idag. Värst är det när ens egna privata sidor inkräktas av människor som slåss mot varandra utan en tanke på hur de får mig att må. Det är så enkelt egentligen samtidigt så kräver det så himla mycket energi av mig att stå emot och ignorera något som betytt så mycket för mig, utan att bli sjukt otrevlig för att få slippa se allt det. Det öppnar sår som jag lappat ihop på egen hand för att slippa nånsin känna så igen. Detta är ju aldrig något som kan beskrivas rättvist av någon part heller. Det ända man kan göra är att stänga öron och ögon bort från det som inte är värt och se. Man har alltid ett val och jag gjorde mitt. Jag har backat ett stort steg tillbaka. Jag har raderat allt som kan tänkas ge minnen. Jag har låtit tiden gå. Jag har fokuserat på allt som är viktigt.

 

 

Vad behöver jag egentligen göra för att känna att jag kan uppnå målet från punkt A till punkt B???

 

Svaret är ganska simpelt. Fortsätta i precis samma spår. Ha tålamod att det jag söker dyker upp på vägen. Att bara inse att jag var inte så trasig i kanterna som jag trodde, jag var bara sårad och behövde tid för att läka.

 

 

Jag vet vad jag vill ha. Jag vet precis vem Jag är.

 

 

 

 

 

 

 

 

The sun is gone, but I have a Light!! 😘

Jag är så Tacksam för att All support jag fick på spelningen i Malmö. Det va så Kul att överraska med ett sound dom inte hört från mig tidigare. Jag visste det skulle komma frågor om varför jag inte körde porrprogg från enstaka håll men det var ju helt sinnesjukt hur många komplimanger jag fick för musiken. 😍😍 

Sen blev jag nästan generad över den danska ligan som slöt upp och dansade med mig bakom spelarna!! 😍😍 Då va de minsann bra klös i kisen!! 😜😜 

Jaha sen åker ju de flesta rejvare till Boom inom några dagar. Det är ju klart lite synd att man missar det. Men jag sålde min boom-biljett för jag kände lite att jag dels redan varit på en festival i år, dels började jag jobba i juni och tycker inte att det är lämpligt att börja be om semester. Sen köpte jag nya spelare i våras. Men mest av allt så är anledningen att jag inte hunnit göra nåt med kidsen direkt så att slänga ihop en helg på lalandia med dem känns lite viktigare än att åka på en festival som de kommer fler chanser till längre fram. Det känns som de växer så fort och blir stora så snabbt att jag vill ta till vara på den tiden som är vår innan de själva flyger ur boet och testar sina vingar. 

Djup framför Yta!!

Hur Glad, Arg eller Ledsen man än är så har jag lärt mig att så länge man inte föder brasan med någon ved, hur ont de än kan göra så måste brasan dö ut till slut. Om man slutar dela sina känslor på sociala medier så finns det till sist ingen risk att det på något sätt kan påverka ens egna känslor. Jag menar det fanns en tid innan människor levde genom nätet. Människor lärde sig hantera sina känslor och få utlopp för dem ändå. Finns där inget positivt, stärkande eller på något sätt lyftande att dela med sig så kan man låta bli. Onödig små stress att riskera hantera avundsjuka, irritation och negativ feedback på sjukt ytliga I-landsproblem. Allt för att göra sin röst hörd, Allt för att känna sig bekräftad eller förstådd. Nu mera naturligt vanligt i vårt samhälle, men så enkelt att göra rätt och göra om egentligen. 

Jag var själv där en gång. 

Vad hände med orden att det räcker man är trygg i sig själv?? Att det räcker att man ser sitt eget jag och accepterar det?? Att det räcker att man själv vet vem man är?? 

Människor är så ytliga att vi nånstans bara kommer isolera oss lite mer från riktiga världen hela tiden, sitta där och känna oss ensamma utan att ens lägga någon tid på att släppa andra människor nära nog för att lägga ner den där skärmen, fasaden eller materiella alla behov. Finns absolut ingen ljus eller positiv framtid i det.

Det finns bara två saker man kan vara antingen så är man en del av problemet eller så är man en del av lösningen. Man kan inte vara både och. 

Prova gå ut och bemöt människor med ett leende!!  Ge någon random du möter en  komplimang!! Jaga en Solnedgång!! Dansa och sjung!!   Eller krama om någon som behöver en gnutta kärlek, så ska du se vilken skillnad det är känna sig "levande" och känna sig Levande!! 💋💋

IRL is tha shit!! 😎😎😎