World of war craft...
Vilken KÀnsla Àr mest fullkomliga för det mÀnnskliga sinnet?!?
NÀr du kÀnner dej oövervinnlig oavsett vilket hinder du möter... NÀr det kÀnns som att du vunnit pÄ lotto fast du inte har en krona pÄ kontot... NÀr minsta lilla handling eller ord bara rör hjÀrtat med en smekning...
Inre frid eller Absolut Lycka?!?!
Att det ska krĂ€vas 7 riktigt svĂ„ra Ă„r innan en sĂ„n kĂ€nsla ska uppstĂ„... Och att den sen bara ska hĂ„lla i sig i knappt ett halvĂ„r innan saker pĂ„ nytt börjar ruckas, flyttas eller mer och mer Ă€ndras för att till slut bli början pĂ„ 7 nya svĂ„ra Ă„r... Ăr det vĂ€rt det?!!
Det var nÀstan enklare pÄ nÄgot sÀtt att ta den fysiska misshandeln ett par gÄnger i veckan frÄn ex sambon, för den smÀrtan försvann nÀr blÄmÀrken sakta försvann.
Det som gör ont nu Àr sÄ utdragen nÀr orden förÀndras frÄn dag till dag... Inte en vecka, en mÄnad eller tvÄ utan som en sjuk berg-och-dal-bana dÀr tvÄ kÀnslor möts gÄng pÄ gÄng under sÄ lÄng tid,Hopp vs Förtvivlan
Jag tror aldrig jag varit sÄ tillmötesgÄende att jag tillÄtit saker att ske sÄ lÀnge nÄnsin.
Jag tror heller aldrig jag varit sÄ mycket genuint bunden till nÄgon.
Ska lÀrdomen dÄ vara att aldrig slÀppa garden igen?!
Gör jag inte det sÄ Àr jag bara tillbaka pÄ ruta ett.
GÄr jag vidare i samma mönster sÄ tillÄter jag mig sjÀlv hÄlla fast vid nÄgot som bara Àr ALLT det dÀr innanför fyra vÀggar utan nÄgon verklig utgÄng.... GÄr jag vidare utan sÄ fÄr jag leva med att nÄgon valde att förlora mig...
Hur jag Àn gör hÀr sÄ kÀnns det fel.
Hur jag Àn vÀnder svagheter till styrkor sÄ blir det inte bra nog, hur jag Àn försöker glömma sÄ Àr det omöjligt nÀr jag ber om tystnad och det ÀndÄ kommer saker jag inte vill lÀsa eller veta.
Jag vill ju inte veta för det gör ont!
Jag vill inte höra nÄt som ÀndÄ inte menas hjÀrtligt!
Jag vill inte behöva kÀnna nÄt som bara ska kÀnnas för stunden men glömmas imorgon!
Jag vill inte behöva bÀra pÄ hemliga möten eller samtal bara för att jag Àr stark!
Jag vill inte behöva kÀnna sÄ mycket misstro pÄ nÄgon jag egentligen vill plocka mer mÄnen till!
Jag vill inte bli sÄrad mer för att tillfredstÀlla tillfÀlliga behov!
Men min vilja spelade aldrig nÄgon roll, sÄlÀnge jag slÀppt garden... KlÀttrat ner frÄn Pidestalen som skyddade mitt hjÀrta frÄn risker.
Jag har bara insett att allt som kÀndes aldrig spelade nÄgon roll för det var aldrig mitt hjÀrta det handlade om.
Det var ett roll spel pÄ lika villkor dÀr varje karaktÀr hade sina styrkor och svagheter. Alla hade olika vapen.
Mitt största vapen var utseende och makten att styra saker med bara en blick,en hint eller en tanke... Din svaghet Àr omöjligheten att stÄ emot just det.
Ditt största vapen var kÀnslomÀssigt överlÀge som medvetet gÄng pÄ gÄng anvÀndes trots att mina liv pÄ skÀrmen började ta slut... Min största svaghet att inte kunna stÄ emot dina försök att fÄ det du va ute efter.
NÀr varje level pÄ nivÄn nÀrma sitt slut och det var dags att klÀttra upp ett steg sÄ kom den "ultimata" fighten mot "bossen" och hÄrda ord till följd av tystnad uppstod tills ingen kunde hÄlla sig borta... DÀrefter sker allt pÄ en ny nivÄ lite mer avancerat Àn sist men grunden Àr den samma.
Jag hade hunnit jobba upp
Extra liv inför en ny runda och du kunskap om dej sjÀlv.
LĂ„tit saker infekteras av utomstĂ„ende som haft en mycket "klarare" bild av landet ingenstanns dom egentligen aldrig FĂRSTĂ
TT.
NÄgon stanna mÄste spelet komma
Till ett slut eller sÄ hinner mina liv pÄ skÀrmen ta slut innan för orken att fortsÀtta detta spelande fram och tillbaks Àr oerhört utmattande nÀr man vet hur det kunde sett ut egentligen.
Men det Àr samtidigt just de som gör det sÄ svÄrt att slÀppa eller att kunna kÀnna Game Over!
Men dÀr kommer en dag nÀr bara jag fÄtt nog och blir totalt obrydd. Alla har en grÀns... Det Àr bara mellan lÀget tills nÄgon gjort ont sÄ lÀnge att nÄgot inom en brister, som Àr sÄ sjukt jobbig.
NÀr gÄr min GrÀns?!?!
Over N Out!
