This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋

So far so good... Eller vad man nu säger om osäkra kort.
Ta inget för givet, va glad över allt man faktiskt har.
Känna som den största prövningen gick jag igenom där inne, utan tröstligt stöd eller påverkan utifrån.
Alla tankar som grämt mig, all stress, all press och samtidigt försöka vara ett positivt stöd utan påvisan av ledsna känslor.
Först var det hårt... Sen var det Argt och därefter kom likgiltigheten.
Kanske för att kroppen inte fixade stå emot att saker hela tiden händer.
Därefter smög sig Ensamheten på... Att inte känna sig helt utlämnad.
Väggarna byta varken storlek eller färg men kändes ändå när dom krympte.
Utmattad till den nivå att man inte såg skillnad på dygnen utan sikt genom förnstren.
Man styrdes bara av enkla lönlösa rutiner.
Provtagning, medeciner, toabesök, mat, medecin, toabesök, fika och provtagning.
Så innehålls löst tänkande.
Emellanåt en påminnare utifrån om vad alternativet var att komma hem till.
En skvätt tårar senare så var man redo för sömn, ett par timmar eller så innan det va dags att undersökas med röntgen, ultraljud eller operation.
Nya meningslösa svar som inget verka hjälpa mot ändå.
Enklast väg ner- Jag tror jag beställde Puckelpisten här.
Överflöd av annat som inte ens borde ha hänt då.
Kluven på mitten och fullkomligt nedbruten, men är lika bra att man passar på å sparkar lite till och lite mer.
För varje gång jag reser mig är sjukt mycket starkare, när jag vet att en svag ensam länk klarade att hela biten gå.
Jag känner mina närmsta bättre och mer väl.
Jag vet att min värld snart kommer vända, jag vet inte jag har det på känn.
Nånstans i magtrakten, jag bara känner den.
Att allt bara skulle se ut såhär för ett år sen, var bara en snabb ögonglimt.
Men hjärnan bara visste det hjärtat vägrade förstå. Rätt och Fel , Bak och Fram, Upp och Ner för att ett steg blev Fel.
Tänk om man kunde fått organen att samarbeta lite mer så man hade sluppit den där inre konflikten med sig själv.
Frågan är vad man hade lärt sig då?
Och om man utvecklat allt i sin omgivning ständigt ändå?
Men måste det då vara så långvarigt så stort?
Nej frågan är vad man ska lära sig då, när allt är så avgörande , så stort.
Allt har sin Tid, Allt har sin Plats
När Tiden är inne har Jag Förstått det hela, då har Jag förstått Allt.

Surreralistiskt men ändå... detta är nog det Värsta steg jag tagit, att nästan Förlorat en del av Mig.
Att se hur hela hans kropp säger Nej.
Du är en utbytbar Bricka medans Han är en köttslig del av mig.

"Family, makes house a Home "