Som det kan LĂ„ta
Tar ett djupt andetag... Tror jag tar ett till...nej.. HjÀlpte inte... Drar kudden över huvet... Men det va vÀl sjÀlve faaan det funkar inte heller :/
DÀr finns en olustkÀnsla som bara vÀxer sig fram mellan hjÀrtslagen.
Tankarna gör konstanta vÀgnings tyngder pÄ allt som passerar, allt som sagts, skriivits och fysiska handlingar.
Ibland blir saker sagt och hur man Àn försöker kompensera upp dom pÄ annat vis sÄ Àr det som om det enda som hade varit tyngre hade varit muntlig ursÀkt och en förklaring.
Men problematiken uppstÄr nÀr man sjÀlv inte kan pÄverka.
Kommer det Alltid att vara sÄ!!??
Landet Ingenstans, som ingen riktigt vet om det ens Fanns.
Lika Sjukt Varje gÄng man kÀnner gÄnggÄngen Ekar och Tiden Àr slut.
Men ÀndÄ sÄ viktig sÄ man inte försvinner in i Magins Land , dÀr inbillning och fantasi sÄ högst pÄ listan tÀtt följt av en MagkÀnsla som ÀndÄ Alltid just dÀr slÄr Fel.
Jag vet att inte ska leta, Jag vet att man finner nÀr man stannar upp och slutar springa... Men Jag vet inte hur man pÄ riktigt bara brÀnner in banden sÄ dom inte tappar fÀstet.
Jag vet hur hÄrt man ibland mÄste kÀmpa, Jag vet hur svÄrt det kan vara att kÀnslor dÀmpa.
Men Jag vet inte hur man fÄr TÄrar att sluta BrÀnnas.
Det finns dagar dÀr jag bara slutar tÀnka, dÀr finns dagar dÀr överanalyserar allt, dÀr finns dagar dÀr jag bara lever för sekunden, dÀr finns dagar dÀr jag grÄter mig till sömns.
Inte konstigt sÀger mÄnga, hjÀrnans sÀtt att bearbeta allt, verkligen allt.
Jag önskar jag kunde skylla pÄ att jag bara Àr lite trasig men i sjÀlva verket kÀnner Jag mig Halv.
Otröstligt Naiv Ä SÄrad men i sjÀlva verket har jag ju fÄtt faktan skrivet pÄ allt.
Suckar och funderar pÄ om det ens Àr mer lönt att skriva, suckar och funderar pÄ att lÄta tÄrarna ta slut över en och annan skiva...
