This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋

Jag Har så mycket jag egentligen skulle vilja säga, så mycket jag egentligen skulle vilja visa varje dag, varje minut flimrar en bild av allt av oss bara förbi.
Jag Saknar Dej, jag saknar oss, jag saknar vår Dröm... Våra planer och sättet vi bara kunde äga Världen.
Oslagbara blev till överkörda.
Egentligen tror jag inte det är själva grejjen att allt ska vara så nertystat hela tiden som skrämmer mig mest.
Det är rädslan för att inte ens ekot ska svara tillbaka.
Känslan av att vilja ge så mycket mer än man får tillbaka.
Att vara den sista nån tänker på innan sömnen tar i, och den första tanken när ögonen öppnas på morgonen... Vara någons Dröm, Någons Fantasi men samtidigt någon Verklighet.
Somna i en famn på kvällen utan att tänka på att det kanske är den sista kvällen här. Flytta ihop...
Bygga något hållbart, en egen touch som bara påminner hur mycket kärlek det vilar under taket.
Lägga sin tillit i ett Löfte till sin nästa... Inte behöva tänka så mycket... Bara Göra det!

Jag önskar att jag kunde ta mig från platsen jag står på idag till första morgonen i min framtid när jag vaknar av solens strålar och jag bara inser att jag ligger i armarna på den som Älskar Mig.
Pussa på honom.. Vända mig om och känna hur han följsamt följer efter...lägger armen runt mig och sin kropp tätt intill.
Det skulle vara den Lyckligaste stunden i Livet .

Men det är väl så det är... Ju hårdare väg dit... Är väl värt att vänta för att uppnå en känsla av att känna sig Komplett med någon.
Jag är bara så trött på att jag måste vara så hård, kall med en utsida som försöker se så obesvärad ut av allt som egentligen är det som känns mest...
När ska Jag sluta vara såhär dum emot mig själv?!?!

Tar ett djupt andetag... Tror jag tar ett till...nej.. Hjälpte inte... Drar kudden över huvet... Men det va väl själve faaan det funkar inte heller :/
Där finns en olustkänsla som bara växer sig fram mellan hjärtslagen.
Tankarna gör konstanta vägnings tyngder på allt som passerar, allt som sagts, skriivits och fysiska handlingar.
Ibland blir saker sagt och hur man än försöker kompensera upp dom på annat vis så är det som om det enda som hade varit tyngre hade varit muntlig ursäkt och en förklaring.
Men problematiken uppstår när man själv inte kan påverka.
Kommer det Alltid att vara så!!??
Landet Ingenstans, som ingen riktigt vet om det ens Fanns.
Lika Sjukt Varje gång man känner gånggången Ekar och Tiden är slut.
Men ändå så viktig så man inte försvinner in i Magins Land , där inbillning och fantasi så högst på listan tätt följt av en Magkänsla som ändå Alltid just där slår Fel.

Jag vet att inte ska leta, Jag vet att man finner när man stannar upp och slutar springa... Men Jag vet inte hur man på riktigt bara bränner in banden så dom inte tappar fästet.
Jag vet hur hårt man ibland måste kämpa, Jag vet hur svårt det kan vara att känslor dämpa.
Men Jag vet inte hur man får Tårar att sluta Brännas.
Det finns dagar där jag bara slutar tänka, där finns dagar där överanalyserar allt, där finns dagar där jag bara lever för sekunden, där finns dagar där jag gråter mig till sömns.
Inte konstigt säger många, hjärnans sätt att bearbeta allt, verkligen allt.
Jag önskar jag kunde skylla på att jag bara är lite trasig men i själva verket känner Jag mig Halv.
Otröstligt Naiv å Sårad men i själva verket har jag ju fått faktan skrivet på allt.
Suckar och funderar på om det ens är mer lönt att skriva, suckar och funderar på att låta tårarna ta slut över en och annan skiva...

So far so good... Eller vad man nu säger om osäkra kort.
Ta inget för givet, va glad över allt man faktiskt har.
Känna som den största prövningen gick jag igenom där inne, utan tröstligt stöd eller påverkan utifrån.
Alla tankar som grämt mig, all stress, all press och samtidigt försöka vara ett positivt stöd utan påvisan av ledsna känslor.
Först var det hårt... Sen var det Argt och därefter kom likgiltigheten.
Kanske för att kroppen inte fixade stå emot att saker hela tiden händer.
Därefter smög sig Ensamheten på... Att inte känna sig helt utlämnad.
Väggarna byta varken storlek eller färg men kändes ändå när dom krympte.
Utmattad till den nivå att man inte såg skillnad på dygnen utan sikt genom förnstren.
Man styrdes bara av enkla lönlösa rutiner.
Provtagning, medeciner, toabesök, mat, medecin, toabesök, fika och provtagning.
Så innehålls löst tänkande.
Emellanåt en påminnare utifrån om vad alternativet var att komma hem till.
En skvätt tårar senare så var man redo för sömn, ett par timmar eller så innan det va dags att undersökas med röntgen, ultraljud eller operation.
Nya meningslösa svar som inget verka hjälpa mot ändå.
Enklast väg ner- Jag tror jag beställde Puckelpisten här.
Överflöd av annat som inte ens borde ha hänt då.
Kluven på mitten och fullkomligt nedbruten, men är lika bra att man passar på å sparkar lite till och lite mer.
För varje gång jag reser mig är sjukt mycket starkare, när jag vet att en svag ensam länk klarade att hela biten gå.
Jag känner mina närmsta bättre och mer väl.
Jag vet att min värld snart kommer vända, jag vet inte jag har det på känn.
Nånstans i magtrakten, jag bara känner den.
Att allt bara skulle se ut såhär för ett år sen, var bara en snabb ögonglimt.
Men hjärnan bara visste det hjärtat vägrade förstå. Rätt och Fel , Bak och Fram, Upp och Ner för att ett steg blev Fel.
Tänk om man kunde fått organen att samarbeta lite mer så man hade sluppit den där inre konflikten med sig själv.
Frågan är vad man hade lärt sig då?
Och om man utvecklat allt i sin omgivning ständigt ändå?
Men måste det då vara så långvarigt så stort?
Nej frågan är vad man ska lära sig då, när allt är så avgörande , så stort.
Allt har sin Tid, Allt har sin Plats
När Tiden är inne har Jag Förstått det hela, då har Jag förstått Allt.

Surreralistiskt men ändå... detta är nog det Värsta steg jag tagit, att nästan Förlorat en del av Mig.
Att se hur hela hans kropp säger Nej.
Du är en utbytbar Bricka medans Han är en köttslig del av mig.

"Family, makes house a Home "

Jag är så nära men ändå så Sjukt långt borta. Jag är långt inne men samtidigt alldeles i ytterkanten av en spiral mellan gott och ont i landet Ingenstans.
Jag vill bara härifrån nu, Jag vill inte behöva gå igenom detta mer nu,
Jag vill känna mig Levande mer än bara i korta ögonblick, Någon jävla trygghet tack , nån jävla gång.
Jag har lärt mig massor jag inte vill veta. Jag slutade önska när jag insåg det var totalt lönlöst.
Stark säger ni- Stark gör fan bara Ont överallt.
Blir som en irriterande plåga, som ett myggbett som inte slutar kliar, som ett sår blir infekterat men aldrig läkt.
Jävla Skit Tårar som aldrig slutar oavsett vilket tankesätt jag än försöker leva efter.
Jag skulle hellre vilja hantera detta som arg än som ledsen och jävligt rädd hela tiden. Ilskan kunde gett mig ignorans... Men det bara blöder.
Trasig, sjukt trasig av allt.
Fan ska jag göra nu då?!
Känslo bomb som inte får utlopp.
Jag vet vad jag behöver men vad gör det för nytta där jag sitter nu?!
Rummet fullt av människor som vill finnas där, men jag känner mig ändå så förbannat Ensam.
Så jävla köttad inombords, Så satans Maktlös ... Så jäkla Trött!

Vad gör Jag om jag förlorar mig själv just i detta nu?!
Vaknar jag som någon annan imorgon då, eller blir jag bara påminnd ännu en gång om allt som är så drygt att bära på?!?
Jag saknar Allt... Och just nu är Jag Olyckligare än nånsin!

Jag skulle ge mycket för att få stå bakom spelarna nu, nu ,nu
Då hade jag i allfall fått ut en del av smärtan tills jag blivit så utmattad att inte ens drömmarna kunde påverka mig inför en ny dag...

Himlen är alldeles Blå, sådär klarblå som dina ögon när du kisar upp och ser på mig då och då. Solen Skiner utanför ditt fönster men det är inget du ens lägger märke till.
Kryper upp korta stunder i din säng med min panna tätt emot din, rädd för att göra dej ännu varmare än vad du redan är, men långa nog så du känner min Kärlek.
Hör hur tafatta orden låter när jag försöker uppmuntra dej att snart mitt Hjärta snart ska du få komma hem. Så blek men ändå så rosiga kinder du lyckats få, Leendet är sedan länge utsuddat som bortraderat där det passade så perfekt så bra. Oron som kryper längs väggarna, oro och frågor om nästa steg som ingen vet något om.
Underskattad, överdramatiserad och för vissa aldrig förstådd med ett pekande finger hur långt Allvaret faktiskt har nått.
Fortfarande försöka hitta ämnen intressanta nog att prata om.
Något som fördriver tiden som vi så omsorgsfullt är rädda om.
En får stanna , en ska gå.
Inget alternativ att ens åka hem, speglande tomt vandrande i tystnad , ingen som helst ro. Som om det är mindre tungt hemma när allt annat från vardagen gör sig påminnt och sliskigt kryper sig på.
Små och stora vibrationer av Känslor som är svåra att förstå.
Mörka tankar av sårande ilska med all rätt , men sveket är inget att göra något åt.
Vi kan kalla det lärdom, vi kan kalla det "bevis" men just här och just nu finns det ingen förklaring logisk nog för att rädda dagen.
För det gör varken till eller ifrån när Värken inte släpper.
Tårar som rinner så fort dörren stängs, tårar som inte går att trösta med ett nattligt äventyr.
Tomhet så stor att inte ens solens värme känns underbar.
Finns inget mer att förstå, Finns ingen tyngd att luta sig på, Finns bara en väg och det är bara att se dej vända ryggen till och gå...

"Jag Tar Den Med "

Vågar inte ens Hoppas att något går som det ska, Vågar inte Andas högt för tyngden som tar emot.
Jag vill inte se dej genomlida detta mer, Jag vill inte behöva säga hejdå varje dag till någon man Älskar mer än sig självt. Splittrad som stänket på en nerklottrad vägg. Varje gång jag plockar upp en del så grusas den till ännu mindre bitar som i sin tur är ännu svårare att finna.
Jag kan se smärtan men inget göra, Jag kan känna skräcken men inget tröstar. Jag är medveten om riskerna men kan inte påverka.
Öser ner från himlen med maktlöshet som skulle kunna krossa allt i sin väg, samtidigt som jag försöker skydda oss med ett enkelt paraply.
Det finns ingen som kan göra något för att bota allt.
Det finns ingen som kan bygga ett skydd mitt i stormen.
Det finns ingen som göra annat än att vänta och låta Tiden göra sitt... Tid är något man tror att man har, men inte värdefullt nog att ta vara på!

En Himmel så Blå och en SoooL skarp som få... Ändlösa Tankar.
Känns soman bär på
En tung gatsten inombords, om det är utmattning av gången tid eller bara själen som säger sitt vet jag inte.
Många måsten blev genast fler som om inte skottkärran är tung nog så va det ett måste att det stackars hjulet fick punktering också.
Även om jag tror på ett högre väsen så måste det komma något bra ur detta med tanke på hur lång vägen har varit.
Man kan ha tuffa tider, Man kan ha ups and downs och komma starkare ur saker. Men när det går så långt att man inte längre kan se bak, fram , ut eller in så vad lämnas hjärnan att handskas med då?!
Förståelse är ett ord många borde tänka på både en och två gånger extra varje dag, det finns alltid en anledning att människor gör som människor gör. Allt är inte av ondo, alla är bara inte lika långt i sina utvecklingar eller på sina livs stigar. Att dömma är hårt att bli dömd är Hårdare.
Att stå med så många svar utan att ställa frågor som egentligen inte är så stora just i detta nu gör det svårare att sortera va som är värt att bära på och vad som är värt att släppa taget om.
Det kan vara allt från små små handlingar till stora livs viktiga beslut ändå så finns där inget annat val än att handla efter bästa förmågan där och då.

En sak har jag lärt mig genom allt detta än sålänge... Och det är oavsett hur man än organiserar upp saker och fixar i förebyggande syfte så faller hela korthuset om ett kort i ledet inte håller de andra samman.
Om man då väger in att allt blor kaos och verkliga händelser eller livsavgörande saker sker så krävs ändå att alfa honan står på sin plats för att inte stammen ska löpa amock.
Ibland önskar jag bara att jag inte behövde vara så stark hela tiden.
Att jag hade en Alfa Hane att luta mig tillbaka mot.
Där jag med trygghet kan känna mig liten och bara få tröst.
Någon som bara kan göra mig Lycklig på ett sätt som ingen annan kan.
Någon som man med stundvis kan känna sig som ett.
Någon som bara vet att man skulle bli stolt över att alltid känna sig som nummer ett.

Någon som förstår mina tankar även om allt blir sagt men kanske inte alltid blir rätt.

Finns Du?!? <3

Just precis nu som vilken dag som helst, sitter jag där på stranden. Filten är utbredd, placerad på det alldeles perfekta stället med utsikten ut mot sjön.
Just precis som nu vilken dag som helst, skrivs det om tankar i luften fast med utsikten ut mot sjön.
Just Precis som nu vilken dag som helst, Tröstar jag min saknad med Blicken fäst i slutet av sjön.
Just Precis Nu som vilken dag som Helst, ser jag dagen lida mot sitt Slut med Hjärtat följt av vågorna ut i Sjön.
Just Precis Nu som vilken dag som Helst kunde jag mött dej från början utan Tårar som rullar över kanten av bryggan ner i Sjön.
Just Precis Nu som vilken dag som helst kunde du visat mig med handling allt du säger med ord istället för att låta handlingen ta med sig orden långt ner i djupet av Sjön.
Just Precis Nu som vilken dag som helst kunde Jag förstått att Jag skulle stå Ensam här vid vattnet med Känslan jag bara vill kasta i Sjön.
Just Precis Nu som vilken dag som helst hade jag sluppit känna mig så bortgjord över att jag inte förrän nu kan se botten där i Sjön.
Just Precis Nu som vilken dag som helst Önskar jag att jag kunde göra precis som Du, vända blicken bort från Sjön....

Hur kan man bete sig så förnedrande?
Jag menar varför?
Jag tillhör ingen och känner mig ändå fastkedjad på en pidestal.
Räcker det inte då att man gett sig hela sig själv och mer därtill?
Jag har aldrig gett bort så mycket och ändå var det alltid för lite.
Jag har varit dej trogen, för så dum och lojal är jag.
Jag har inte gått bak din rygg ändå har du Dansat flera gånger bakom min.
Så många dörrar du stängt, sen öppnat dörren på glänt, så strimman av ljus Lockat dit mig igen.
Så många broar som brännts sen återuppbyggts igen.
Det blev ju allt vi inte ville ha men det ända som syns ut, Så skickligt kan följas från en Rosa början till ett Rött och blodigt slut.
Med både Tunga och Lätta Andetag har det viskats ord som sen ska förlorat sin innebörd.
När ord blir *Puff* så tomma och tidvis, finns endast handling kvar som någon form av bevis.
Vi mäter vi böjer, Vi Tänker Vi sörjer tills längtan återigen Förför oss.
Om det är Fantasi eller Verklighet spelar rollen in, bara när Lusten eller orken till Charmen finns till.
Vid minsta lilla mothugg eller oenighet i nån fråga dyker upp, dör allt som är Magiskt och vi ger fullkomligt upp.
Låter detta så hälsosamt i dina öron? Nej för någons känslor blir alltid sårade och slutar med tystnad eller konversationer mer fåordade.
Du öppnade upp mig men ser till att låsa porten ordentligt bakom dej
Jag hämtar pansar så ingen råkar ramla in och skada sig.
Skaffar något Ytligt men Oproffsligt tryggt så slipper Du bördan och dina uppoffringar i Livet, Jag slipper hänga kvar med krossat Hjärta och ändå Naivt ta din Kärlek för givet.

Det går på Rätt håll nu... Att få höra dom orden efter en snart 3 veckor lång mardröms resa känns nästan omöjligt hoppfullt.
Att kunna se ljuset äntligen får mig att Starkare tro på att bandet mellan en mamma och sitt barn.. Man bara vet bäst vad som kan hjälpa.
Mycket har vi gått igenom sen den dagen du föddes, Ingen av dom andra har överlevt och kämpat så hårt som du... Den svagaste länken i ledet visar igen.
"You never know how Strong you are until being Strong is the only Choice you have "

Ge mig Styrka att stå Upp igen.
Styrka att släppa all sorg som varit.
Styrka att Le hela vägen in i själen igen. Styrka nog att känna mig fri inombords.
Styrka nog att sluta gråta över spilld mjölk och insikt att det kommer fler chanser.

Imorgon om allt går som det ska inatt så är det Jag som ser Solnedgången på Hovdala igen

~ Sjukt hur något så litet kan Saknas så mycket när möjligheten inte finns~

Solen är min Gud!

Varje Andetag känns Tungt, Som om man la alla Känslor inombords i en korg, hur mycket jag än förvirrat springer omkring och försöker hitta utspillda känslor så Saknas där alltid nån, Andfådd men springer ändå.
För trött för att bära men benen bara fortsätter röra sig.
En tanke snurrar runt i huvet om att bara sätta sig och ta en paus.
Andas ut, trevar fram för att hitta en tyst plats.
En bild av något som kan påminna om något Tryggt, när man sist var avslappnad naturligt.
När man kunde sova djupt om natten.
När man kunde Le utan att fälla tårar på insidan.
Ser på mig själv i spegeln... Kras! Sen är det försent... Glaset och bilden har slagits i tusen delar.
Och bilden av dej är omöjlig att se , allt som sagts allt som gjort talar i klarspråk. Hjärna och hjärtat motarbetar varann, håller andan känner att pulsen rusar.
Allt rasar, marken under börjar trasas sönder. Den bilden jag hade av dej var aldrig du, det var bara en ridå du lät mig se.
Jag hade så fel , det gjorde så ont att behöva Se.
Min närmsta, min bästa vän ... Min värld var bara till låns fast du hela tiden visste det.
Dina behov, din vilja och din tanke var det som ställdes främst i ledet.
Innanför fyra vita väggar fick jag insikt i det.
Hantera världen och allt där i.
Fyra vita krympande väggar fick mig att inse det.
Du var aldrig du , det var det som invändigt drev mig att fortsätta utforska magkänslan i vad som var fel.
Där kommer en dag när du ensam står kvar, det kommer en dag när du fattar hur mycket av mig själv jag gav.
Fast att få höra att jag haft rätt är ingen tröst alls, det får mig att undra om Du ens någon gång Fanns?!?!