This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋 -

Alla har ett Val!!

Det finns dagar då jag verkligen avskyr att jag är emetionellt lagd. Det är sannerligen både en Gåva och en Förbannelse att känna allt så djupt. Jag är medveten om vad som känslomässigt kommer påverka mig, men någonstans har jag en bit kvar att lära mig att inte ta saker personligt. Nu menar jag inte vanliga I-landsproblem eller andra ytliga små saker. Utan min svaga punkt ligger i hur jag tillåter mig själv att ge så mycket mer än jag nånsin förväntar mig tillbaka av människor som djupt nuddat vid mitt hjärta. Likaså förväntat att jag inte behöver en axel att luta mig tillbaka emot ibland, som det är att jag inte själv ber om den heller. Jag tror att jag emellanåt är så van att hantera alla kriser,downs och problem på egen hand att jag inte minns hur det är att vara två om det.

Jag är så tacksam att jag har funnit flera olika sätt att återhämta min ork och energi när jag blir som mest låg. Hemma chill. Musiken. Men det tar ju betydligt längre tid att ladda om batterierna så än vad det gjort med lite kramar och uppmuntrande ord. Jag har lärt mig så mycket om mig själv genom att lyssna på min inre röst. Alla redskap jag behöver finns ju trots allt redan där.

Att värdera sig själv som den omgivning av människor man vill ha nära.

Att Älska sig själv såsom man vill bli älskad.

Att ta tiden på sig att läka från sorger.

Att konsekvent bestämma sig för vad och vem som är viktigast.

Ibland kan jag bli så trött på att bara ignorera människor som inte fattar ömsesidig respekt. Jag menar va jag inte behövd igår så behöver man inte låtsas att man behöver mig idag. Värst är det när ens egna privata sidor inkräktas av människor som slåss mot varandra utan en tanke på hur de får mig att må. Det är så enkelt egentligen samtidigt så kräver det så himla mycket energi av mig att stå emot och ignorera något som betytt så mycket för mig, utan att bli sjukt otrevlig för att få slippa se allt det. Det öppnar sår som jag lappat ihop på egen hand för att slippa nånsin känna så igen. Detta är ju aldrig något som kan beskrivas rättvist av någon part heller. Det ända man kan göra är att stänga öron och ögon bort från det som inte är värt och se. Man har alltid ett val och jag gjorde mitt. Jag har backat ett stort steg tillbaka. Jag har raderat allt som kan tänkas ge minnen. Jag har låtit tiden gå. Jag har fokuserat på allt som är viktigt.

Vad behöver jag egentligen göra för att känna att jag kan uppnå målet från punkt A till punkt B???

Svaret är ganska simpelt. Fortsätta i precis samma spår. Ha tålamod att det jag söker dyker upp på vägen. Att bara inse att jag var inte så trasig i kanterna som jag trodde, jag var bara sårad och behövde tid för att läka.

Jag vet vad jag vill ha. Jag vet precis vem Jag är.

2016-08-21 @ 02:15:45 Allmänt Permalink

Kommentarer

Trackback