This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋

Ångest delux över att det redan var Lördag och veckan ser ut som ett katastrof läge i tjernobyl... Shock strålning... Som en blixt från klar himmel. 

Jag vänder mig om och kikar på han som ligger där brevid, känns som en sten helt plötsligt tynger mitt bröst och mer eller mindre trycker ner mig i sängen igen.

Jag sluter ögonen för att förtränga dagens sanningen. Den är tom.

Mest för att vågorna sköljer över mig fullkomligt oregerligt från morgon till kväll... En sida av mig orkar inte ens försöka förstå... En annan vill bara skrika.

Jag Förstår Verkligen inte, och jag börjar tro att jag aldrig förstått.

Sitter hela eftermiddan kommer på mig själv att jag tänker ut en tillräckligt bra anledning att slippa undan. Slippa hantera din känslokalla sida och sju hundra dåliga ursäkter till tusen människor.

Jag Kan Inte Låtsas Må Bra.

Vad som än blir sagt så hittas det ett kryphål både fram och tebax.

Du säger att utan mig blir du aldrig Hel,  och att jag är din andra halva.

Men allt det där blir tråkigt på såååå kort tid.

Du säger att du inte vill såra, ändå gör du gång på gång misstag som du vet kommer att hugga till.

Jag kan ju tro vad jag vill, men det är INTE så att jag bara sitter hemma och försöker hitta fram möjliga skandaler där du är bov.

Mitt problem är att jag är för mentalt  connectad med dej.

Numera kan jag vakna med ett ryck vilken morgon som helst och bara känna, idag är det dags.

Det slår aldrig fel... Innan ikvällen kommer så har det alltid uppstått ett "slut" Eller en början. För att inte tala om att grejjen med att vara "nära vänner?" Man är just nära för att man gått igenom mycket tillsammans. Eller? 

Varför vill man då såra, stöta bort och allt annat, inte bara en gång utan fler? 

Jag önskar att Jag snart får träffa någon som Älskar mig. Precis så som jag Älskar dej.

Någon som faktiskt vet vem han är och vet vad som varit, men framför allt... Vart han ska.

Besviken är dagens ord!