This Is Who I am!! 💋🧚‍♀️💋

Vet inte hur jag ska beskriva känslan av att vara så nöjd med mitt set, bara 5 låtar kvar ca så är det färdigt. Jag har sletit i två dagar nu med att testa in varje litet uns av nyfikenhet på  Beats från tid och Rum, under flera möjliga tider om dagarna. Jag har nästan gömt mig här hemma i bubblan och undvikit yttre påverkan. Varje Låt har skapat ett avtryck i mig som i sin tur 

Haft Betydelse inför Morgondagen.

Tacksam över allas försök att hitta träningstid eller möjlighet att Tipsa om hur dom känner, men när det blir så tyst att du hör dina egna tankar gör just det att den där Unika förmågan som vi alla har... Försiktigt kryper fram. 

När Världen är lite extra jobbig så är det som Terapi... När Världen är sådär Skönt Mysig... Förvandlas det till Lockande Bakelse med alla dess budskap. 

Man borde nästan skämmas så driftig man kan vara om man bara vill. 

Är det ren tur?

Eller handlar det bara om tillfälliga omständigheter?

Skapat pga dilemman och svårigheter?

Jag är inte så nervös för att åka iväg och spela där. Däremot är Jag Nervös för hur det kommer att kännas efteråt. Aldrig kan man va som Alla Andra, så det är Svårt när man inte har Någon att bolla det med. 

Människor verkar vara lite byggda så, att dom hakar upp på den första tanken av hur fett eller shysst nånting är på Ytan. Så dom glömmer bort att tänka på hur det kommer påverka dem efteråt. Jag har pratat med flera stycken sista två månaderna som inte kan sluta tjata om tanken från första veckan, resultatet har ju blivit att man slutat svara och hör sig själv tyst morra lite varje gång man ser nån gjort nåt nytt försök till kontakt.

Känner sig nästan lite otacksam. Känner mig nästan lite Elak. Men jag menar inte det så. 

Men palla förklara närmre hela tiden.

Känns som varje mening lämnas oförstådd. 

Sakta men säkert börjar Luften klarna och dimman som hängt över Mig försvinner mer och mer för varje dag. Även om det har gått sakta och är en bit kvar så vet Jag att den Sinnesjukt tunga veckan för ganska längesen nu kommer att Påminna Mig om att Jag blir Aldrig den samma igen. Inombords möblerade nästan Alla Rum om Samtidigt. Bara att försöka beskriva nu i efterhand hur det kändes är nästan Omöjligt.

Först gjorde det så sjukt Ont... Galet Ont.Efter tårarna tog slut kom Ilskan... Sen Likgiltigheten... Där blev det som ett Vakum... Och Till Slut Började Viljan att flytta om små kartonger... För att omorganiseringen skulle få Rätt Effekt.

Ju Smartare man blir, ju Svårare är det att Låta Bli att Bli Medveten. Och Nästan Omöjligt att hitta Någon som Förstår på Fel Plats.

Nånstanns kommer den Optimistiska sidan fram och skapar Tillfällen till att Öppna rätt Dörrar. Så att när man väl finner en Ömsesidig Känsla så kommer Allt det här... Hela Framtids Resan kännas lika Grymt Underbar  som den tidigare kändes Omöjligt Hård och Lång...

Som Ging och Yang... Som Sol och Måne... Som Natt och Dag... Som när man bara blir 1 med Allt...

Ganska Dags att Sova, Drömmarna Kallar ;) ;) 

~Sweet Dreams~